John Marco Allegro
Bara feministerna gläder sig
”Varför skyltar de inte med nobelpristagaren?” undrade min mamma. Och de parisiska bokhandlarnas skyltfönster var verkligen helt rena från allt nobelrelaterat. En markant skillnad från förra året då Le Clézio fanns överallt.
På Le Figaros hemsida bringas lite klarhet. En perplex kulturman kommenterar Svenska akademiens val. ”Det är verkligen ett överraskande val. Hon är ju väldigt ung, ovanligt ung. Och har bara skrivit ett tjugotal böcker, varav endast tre finns översatta till franska. Vilket ju såklart inte är något som Svenska akademien tar hänsyn till, bien entendu.” Han verkar undertrycka en uppgiven suck.
Han räknar upp några namn på pristagare som han hade trott skulle ha en bättre chans:
”Vargas Llosa, Philip Roth, Carlos Fuentes, Amos Oz, eller kanske Adonis”
Han hade hoppats på ett stort namn i år som kunde lyfta priset.
”Nu är det bara feministerna som gläder sig.”
Under böckerna, exilen, feminismen
Strindis
”Bliven ensam, öppnar jag fönstret och inandas stjärnenattens friska luft. Ovan taken vid rue d’Assas och rue de Madame äro Karlavagnen och Polstjärnan synliga.”
Strindberg bodde bara kvarter härifrån när han skrev Inferno. Det är som att plötsligt få sällskap, att upptäcka en tunnel från Drottninggatan till Paris.
När jag öppnar mina fönster, 103 år senare, syns inga stjärnor längre. Vi får orientera oss på andra sätt, efter Eiffeltornets ljuskägla som cirklar över staden likt en jättelik fyr. Ibland är Paris lätt att drömma om, ibland förstår jag dig Strindis.
Början
Jag lovar endast pretentiöst svammel, sporadiska uppdateringar och inga smaskiga detaljer. Kör vi då.
Exilen 